KOIIA/Hornberger Karins text
Forskarutbildningskurs Kommunikations- och identitetsfrågor på institutionella arenor, 7,5 p Pedagogiska institutionen, Örebro universitet Karin Allard Örebro den 13 februari, 2008
|
Identitet, kultur och mångfald
Till vårt andra kurstillfälle har jag valt att läsa två böcker utifrån vår kurslitteraturlista och främst till detta tillfälle har jag fokuserat mig på språk- , kultur- och identitetsfrågor. Det som jag särskilt fastnade för var boken Negotiation and identities in Multicultural context . Den hade också en artikel som drog min omedelbara uppmärksamhet med titeln Black Deaf or Deaf Black? Being Deaf and Black in Britain (s. 125-160) av Melissa James och Bencie Woll. Den andra boken som jag läste var The Native Speaker:Myth and Reality.
Innehållet från artikeln Black Deaf or Deaf Black? Being Deaf and Black in Britain kommer jag I det närmaste att försöka sammanfatta och ger därefter en återspegling av författarens förmodade intention med artikeln samt mina egna reflektioner. Jag vill också här tillägga att de nyckelord som jag uppfattar författaren utgår ifrån är sådana begrepp som symbolisk interaktionism , diskrimineringsmekanismer av handikappgrupper , poststrukturalism , postkolonialism och socialkonstruktivism .
Artikeln handlar om teckenspråkiga personers identitetspositioner som svart i England. Den beskriver således Dövsamhället i England huvudsakligen sett utifrån en grupp Döva som säger sig vara antingen Black Deaf eller Deaf Black. (Fortsättningsvis använder jag mig i texten av samma engelska ordval eftersom det är problematisk, anser jag, att framställa den inbördes relation olika begrepp har i texten med en svensk översättning).
Artikeln tar upp situationer som i många fall är knutna till Dövas hinder och möjligheter till kommunikation med samhället i övrigt där interaktion med icke-teckenspråkskunniga personer ingår som en väsentlig del. Denna begränsning till ett litet utrymme av delaktighet med det övriga brittiska samhället gör att Döva inte får lika stor möjlighet att påverka sina egna liv, både vad gäller familjerelationer som till utbildning och arbetstillfällen. Denna begränsning är en situation som inte bara berör England utan dessa erfarenheter delar också många Döva i andra samhällen. Och detta är dessvärre i ett globalt perspektiv ett existentiellt problem generellt i många Dövsamhällen. Många verksamma Döva politiker och akademiker ser detta vara ett stort problem och engagemanget för att driva dessa frågor om rättigheten till full delaktighet i samhället har drivits i många politiska sammanhang. Rätten att som medborgare kunna kräva tillgänglighet och delaktighet har för många Döva varit en central fråga både på lokal, nationell som internationell nivå.
I artikeln är detta en fråga man ofta återkommer till. En känsla av delaktighet bygger på en likvärdig kommunikativ och språklig överenskommelse mellan olika parter oavsett om man är teckenspråkig eller ej. Men om omgivningen inte kan svara upp mot en sådan överenskommelse uppstår det problem som inte bara handlar om teckenspråk utan också om språkliga, kulturella barriärer samt strukturella mönster som i många fall visar sig vara exkluderande. Dessa mönster får långtgående konsekvenser för alla Döva som inte bara känner frustration i kommunikativa situationer utan möter även attityder, fördomar och värderingar både socialt, kulturellt och politiskt.
Rent översiktligt kan man säga att artikeln försöker lyfta fram hur ”samhället” förhåller sig till Döva både som funktionshindrade och som en minoritetsgrupp och sedan hur Döva utifrån dessa premisser kan hävda sin position i samhället som teckenspråkig grupp. Och det är som det framgår i artikeln – en mycket komplex situation!
För att gå närmare in på vad James och Woll skriver om när det gäller Black Deaf och Deaf Black och kommunikation, delaktighet och tillgänglighet så har dem lyft fram frågorna i ett ytterligare perspektiv. Det gör dem i samband med hur gruppen ser på sin egen ras- och kulturtillhörighet i förhållande till sin närmiljö och till det brittiska samhället i övrigt.
Woll och James har alltså skrivit om gruppen Black Deafs olika förutsättningar att känna sig delaktiga i samhället dels i familjesituationer, skola, fritid som i arbetslivet. De har med sina intervjuer med 21 brittiska Döva (Black)personer i åldrarna 18 till 35 år fått fram resultat som visar på hur språk, identitet och kulturtillhörighet får för betydelse när man växer upp under olika språkliga förhållanden. Hela intervjugruppen har en varierad tvåspråkig bakgrund, gått i olika skolor och kommer från olika familjeförhållanden. De flesta har gått i integrerade klasser i hörande skolor men vissa skillnader fanns också när det gällde tillgång till teckenspråkiga miljöer. I gruppen fanns det åtta män och tretton kvinnor. Författarna berättar också om svårigheten att få fram informanter som dels berodde på de kontaktnät som fanns tillgängliga och dels på det mörkertal av döva och hörselskadade som så att säga inte deltar i några sociala aktiviteter inom Dövsamhället. Detta menade de, föranledde till vissa svårigheter att fånga upp personer som kunde vara representativa för den ålders- och kultur/språk grupp som forskarna sökte för sin undersökning.
Informanterna som deltog i undersökningen hade alltså olika utgångspunkter både vad gäller tillgång till brittiskt teckenspråk som sociala aktiviteter i Dövsamhället samt till utbildningsmöjligheter och arbetstillfällen. Alla dessa utgångspunkter utgjorde själva kärnan till möjligheterna till delaktighet och tillgänglighet till samhället i stort. Informanterna hade alltså genom sina berättelser lyft fram sådan information att Woll och James sedan kunde urskilja olika mönster som var grundläggande för deras identitetskonstruktioner. De delade således in gruppen informanter i olika kategorier. DE kallade dem Black Deaf, Deaf Black och Resisting Categorization. I alla dessa tre grupper fanns det skillnader. Alla tre hade olika sätt att förhålla sig till sin identitet mycket beroende på sin sociokulturella och socioekonomiska bakgrund. För att på ett överskådligt sätt förstå skillnaderna mellan de tre olika grupperna har Woll och James gjort en schematisk skiss. Den ser ut på följande sätt:
1) Black Deaf 2) Deaf Black 3) Resisting categorization
1) Stark känsla av tillhörighet till Black community oavsett om man är döv eller ej. Black Culture utgör kärnan i den språkliga och kulturella identiteten. Man har gemensamma upplevelser om rasdiskriminering. Dövas kultur har i det här sammanhanget en subkulturell underordning men utgör ändå en väsentlig roll för Black Deaf. Man tycker dock att Dövsamhället inte omfattar pluralism och mångfald. Detta menar man är en attityd och en svaghet som Dövsamhället uppvisar.
2) Dövhet är det primära i identitetsuppfattningen inom den här gruppen. Dövhet och teckenspråk utgör navet i kulturens kärna inom Dövsamhället, menar man och det i sin tur genererar positiva känslor kring dövhet. Jämlikhet och acceptans är också andra känslor som förmedlas i denna grupp samtidigt som det förekommer negativa känslor kring sin situation som döv eftersom dövhet generellt uppfattas uppvisa tecken på svaghet och undergivenhet.
3) Black Deaf eller Deaf Black beskrivs ha samma betydelse i identitetsuppfattningen. Det är ovidkommande i vilken ordning man uttrycker sin identitet. Istället beskrivs identitetspositionen vara mer av kosmopolitisk karaktär eftersom det inte bara finns En kultur som kännetecknar Black eller Deaf. Man menar också att genusaspekten oftast inte tas i beaktande och skulle därför dryftas mer än vad man i vanliga fall inte gör i talet om identitet.
Finns det en Black Deaf community? lyder en rubrik i deras artikel. I detta avsnitt försöker Woll och James utifrån informanternas attityder, språkliga och kulturella bakgrund samt arbetstillfällen utröna vad som är bestämmande för deras rörlighet gentemot olika grupperingar. Främst menar man handlar det om hur aktiv man är i och utanför Dövsamhället, den egna medvetenheten om sin rastillhörighet och hur man ser på möjligheterna att påverka sin egen situation politiskt. Aktivitetsgraden av deltagande i olika aktiviteter är till synes ett sätt att förstå hur man på olika sätt positionerar och förstår sin rastillhörighet och hur man hanterar den, menar Woll och James.
Informanterna visade en komplex bild av hur olika identiteter kan uppvisa olika innebörder när Blackness och Deafness sätts i olika kulturella sammanhang. Bland annat hade informanterna en varierad uppfattning om vad som utmärker deras mångkulturella identitet alldeles beroende på de erfarenheter de hade från bemötandet av andra samhällsmedborgare. Många hade erfarenheter av rasism och diskriminering både från samhället som från Dövsamhället. Detta visar också på de olika positioneringarna Woll och James lyfter fram genom de katagoriseringsbenämningar som de använder, d v s Black Deaf och Deaf Black. När diskriminering från Dövsamhället nämns i undersökningen är det gruppen Black Deaf man refererar till. Den gruppen informanter har menar man, upplevt sådan diskriminering från White Deaf som bland annat lett till lägre status i gruppen på grund av deras hudfärg och den variant av teckenspråkssociolekt man inom gruppen använder. Man har dessutom upplevt att White Deaf språkligt verbalt har använt sig av nedlåtande teckenspråksuttryck gentemot gruppen detta för att markera de språkliga skillnaderna. Man talar i undersökningen om att det förekommer en inter-etnisk antagonism mellan de olika grupperna ifråga om status. Därför menar gruppen Black Deaf istället att de hittat en större tillåtande gemenskap bland andra inom Black Culture oavsett om man är döv eller ej. Diskrimineringsmekanismerna har som det framgår i undersökningen en tendens att slå både inåt som utåt mot gruppen. Men i stort handlar de gemensamma erfarenheterna inom grupperna Black Deaf och Deaf Black att bemötandet från samhället ofta avspeglar sig i rasism och diskriminering i olika skepnader. Av de skälen förhandlas och omförhandlas ständigt deras identitetsbilder i en ofta komplicerad process. Så här uttrycker Woll och James denna process (s. 158):
The result is the recent emergence of a British Black Deaf Community whose members are not bilingual but also multicultural. This study of Black Deaf identity development contested the possibility of a unified Black Deaf identity. It illustrates the complexity of identity formation among Black Deaf people, and the role of language in this process. The model which has emerged is not unique to Black Deaf people but may have implications for the study of emerging minority immigrant groups.
Mina reflektioner:
Den postkoloniala teorin om olika gruppers anspråk på erkännande ställer vissa krav på samhället. Dessa krav handlar om att bygga upp normer, system och strukturer där olika grupper kan få ett rättmätigt utrymme som part i samhällspolitiska offentligheten. Men samhällsstrukturen som sådan har en viss hierarkisk ordning. På en av dessa trappsteg i denna särdeles statiska hierarki befinner sig gruppen teckenspråkiga döva. Gruppen har om man ser till rådande normer en förhållandevis låg status.
Men för att kunna få spelutrymme som likvärdig samhällsmedborgare i en s k demokrati med tillgänglighet och delaktighet som honnörsord krävs vissa insatser. Ett är att skaffa sig ”mandat” för att kunna förändra och påverka så att rättmätiga politiska krav kan ställas på samhällsapparaten och som i förlängningen ger bättre villkor för tillgänglighet och delaktighet. I undersökningen om Black Deaf or Deaf Black blir förståelsen kring hur identitetskonstruktioner skapas tydliga. Dels genom de berättelser som framkommer i intervjuerna med informanterna men också för hur vi ska förstå hur de olika kategoriseringarna har tillkommit. De olika kategoriseringarna är som Woll och James vill påvisa en bild av olika interaktionsformer som grupperna haft med närmiljön och samhället. Dessa interaktionsformer har i sin tur haft betydelse för deras deltagande i samhället. Underliggande strukturer såsom familjen, skolan, arbetslivet och de sociala aktiviteterna är också viktiga inslag i undersökningen. De kan också i många fall uppstå som sociala mekanismer i form av rasism och diskriminering. Det säger sig informanterna vara en gemensam erfarenhet man delar med varandra och med Dövsamhället.
Artikeln är spännande på olika sätt, dels för att den lyfter fram spännvidden mellan olika grupper inom Dövsamhället men också för de känslor man uttrycker mot samhällets bemötande av Döva. På samma gång är den också intressant eftersom den bryter upp stereotypa uppfattningar om Döva. Döva ses ofta som en enhetlig grupp. Men istället för att framställa gruppen som sådan betonar man den komplexiteten som föreligger genom att lyfta man fram religion, kultur och ras som vara anledningar till att kulturella och språkliga barriärer uppstår. Och dessa, menar man uppstår mellan olika grupper inom Dövsamhället både nationellt som internationellt. Därigenom kan heterogenitet sägas vara ett faktum även inom Dövsamhället.
Woll och James nämner en aspekt som vi saknar i den svenska språkdebatten och det är multikulturell läroplan. Detta sätter de i samband med Black DEaf och Deaf Black liksom andra Döva i England och deras upplevelser till sin två/flerspråkiga bakgrund. Skolan är inte rustad för en sådan språksyn och det får konsekvenser för elevernas identitetsuppfattning samt utbildning. Det är en grundläggande fråga som jag tror vi Sverige bör ta initiativ till. Detta gäller inte bara teckenspråkiga döva utan elever generellt inom den svenska grundskolan. En sådan debatt skulle öppna upp för ett nytt sätt att se och förstå den mångfald som skolan har.
Sociolekter är en annan intressant aspekt som belyses som jag också vid ett närmare tillfälle vill utveckla och som man här i artikeln berör.
En annan är som så ofta diskuteras i artikeln normsättandet för språk, identitet, kultur…Den är bestämmande för så många omedvetna rutiner som finns i vårt vardagliga liv, ett konkret exempel som jag tycker är tänkvärt, är REPRESENTANTSKAP. Vem ska få representera olika grupper, exempel på detta var ”vita” programledare i teckenspråkiga program (England, men också i Sverige) liksom teckenspråkiga tolkar som har varierad kulturell bakgrund och som behärskar olika sociolekter inom BSL.
En annan tanke som läsningen av artikeln också väcker är – De som har skrivit artikeln har använt sig av tolkar vid intervjuerna vilket visar på annan språklig kulturell tillhörighet, kan det ha betydelse för deras förståelse av materialet? I många fall kan de saker forskaren bär med sig i sin egen ryggsäck ibland vara avgörande för ”känsligheten/koreografin” och tolkningen av materialet. (min kommentar…)
Jag saknar också ofta i undersökningar och rapporter som handlar om minoritetsgrupper, en ”röst” som även speglar det motsatta förhållandet. Då menar jag exempelvis sådana frågor som ställs kring - Vad säger/upplever exempelvis omgivningen om det som informanterna lyfter fram? Hur ser det motsatta förhållandet ut? Kan det möjligen ge ett svar på varför det ser ut som det gör? Varför har de olika interaktionsformerna olika mönster? Hur och varför uppstår dem? Undersökningens design skulle enligt min uppfattning, om man exempelvis hade följt i Goffmans spår,och då menar jag hans förklaringsmodell av människors interaktiva förhållningssätt till varandra - en utvidgad och kanske bättre förståelse av de mekanismer som uppstår i samspelsmönster. Här som så ofta i andra rapporter eller utvärderingar blir det ofta en endimensionell bild av de som ska ”beforskas”, d v s en fälla som lätt hänför sig åt exotiserande eller viktimisering. Här framställs, tycker jag Black Deaf, Deaf Black som offer i ett brittiskt samhälle som har inslag av ras och diskriminering liksom i så många andra samhällen i västvärlden.